tänkte skriva lite ur ett brev jag hittade idag när jag rotade i gamla saker.

"Vi är en familj med två flickor 2.5 och 6.5 år gamla. Då den yngsta flickan var 8 veckor fann jag henne livlös, d.v.s hon hade slutat andas. Jag lyckades få igång hennes andning och vi åkte genast till barnkliniken vid Hudiksvalls Sjukhus. 10 minuters bilresa eftersom vi då bodde i Hudiksvalls centralort. På barnmottagningen undersöktes hon och läkaren bestämde att vi skulle läggas in. Vi fick alltså ta en promenad en trappa ner till barnavdelningen. Under den promenaden belv hon återigen dålig i mina armar och när vi kom ner på avdelningen återigen helt okontaktbar. Då sattes omedelbart adektiva åtgärder in. 
Under detta första dygn blev hon med jämna mellanrum mycket dålig, långsam ojämn andning samt väldigt låg hjärtverksamhet. 
Efter 2-3 dygn vände förloppet och hon började piggna till. Vi fick en total vårdtid på en vecka vid avd. 19, Barnkliniken. Tack vare det snabba och kompetenta omhändertagandet av vår flicka fick denna historia ett lyckligt slut.
Nu betraktas flickan helt frisk och utan men av sin livlöshetsattack."

Tack vare det snabba och kompetenta omhändertagandet så lever jag idag.. det är så konstigt, varför fick jag en andra chans när så många andra barn inte får det.. 

maja