när jag försökte skriva nånting här nyss så förstod jag just varför jag trivs så bra på en badminton hall. där är det ingen som säger att jag är dålig, jobbig osv. jag får bara höra bra saker eller peppande saker som gör mig glad och får mig att fortsätta kämpa. medans utanför hallen får man höra saker som bara gör en fundersam och missnöjd med sig själv. innan det här fortsätter i en lång text, så ska jag sluta och säga vad albin och esther sa; "Maja, du bor ju nästan i en gymnastikhall" och jag kan bara svara, om det ändå vore så väl.


vissa stunder kan det kännas ensamt fast jag har så många runt omkring mig.