Vi fick låna en ängel
Ena timmen sitter vi och planerar inför din födelsedag, att alla skulle försöka komma hem och fira dig. nästa timme får jag samtalet från mamma som säger att något har hänt dig. tankarna sprang runt i huvudet. jag fruktade det värsta men trodde ändå inte det kunde vara så, du hade ju bara på dagen ringt farmor flera gånger, dock yrat men det var något vi började bli vana vid. att allt har gått väldigt snabbt nu i slutet vet jag och det har tagit hårt på mig! när du inte längre kunde gå som vanligt och den dagen du fick flytta in på edsbacka, var båda svåra dagar för mig. det var inte min farfar, som alltid lekt runt med mig och alltid varit med ut i stugan som inte längre kunde gå som vanligt och inte heller han som behövde flytta in på ett ålderdomshem. det fanns bara inte.
jag såg hur allt tärde på farmor. hur jobbigt hon tyckte det var, att erkänna att hon inte orkade ta hand om sin man själv. det är en sak jag ärvt från henne, den beslutsamhet att aldrig misslyckas. vägra medge att man inte klarar något. vägra ge upp. när hon senast igår tittade mig i ögonen och sa att hon fortfarande bor kvar på samma ställe och att hon så gärna vill att jag ska besöka henne mer. då kom jag på mig själv att jag har satt upp en mur. muren mot att bli sårad. jag vägrar se dom jag älskar tyna bort mer och mer för varje dag. jag bestämde mig just när hon frågat att jag nu skulle skärpa mig. jag ska finnas mer i både hennes och farfars liv. jag gick hem därifrån med ett leende på läpparna och med vetskapen om vilken tur jag har som har båda min farföräldrar, mina bästa vänner, vid liv. det spelar ingen roll om någon av de har svårt att känna igen mig längre och inte hör vad jag säger. jag älskar de båda fortfarande precis lika mycket.
när mamma kom emot mig såg jag på en gång att det var något stort som hade hänt. det syntes på hennes gång att hon hade gråtit. hon kramade om mig och berättade att farfar hade gått bort. min största fråga var hur, hur kunde han gå bort nu. det var ingen som hade förvarnat mig och att det var så nära. det enda jag såg framför mig var hans födelsedag, då alla skulle komma hem och fira honom. mamma sa att det bara hade hänt plötsligt, inget något kunde förutse. jag fick inte fram ett ord. inga tårar. ingenting. allt blev bara så tomt. jag kunde inte förstå vad jag precis hade hört. det gick inte att ta in.
det är först idag jag riktigt har förstått att han är borta, min älskade farfar finns inte längre bland oss. jag skulle kunna göra så mycket för att få honom tillbaka och få säga att jag älskar honom. senast jag pratade med honom var när han ringde två dagar efter min födelsedag och sa grattis, frågade vad jag hade fått och önskade mig allt väl. jag vet gått och väl att hur mycket jag än önskar och grubblar över att jag vill ha honom tillbaka, så kommer jag aldrig att få det. det är förjävligt. det är det värsta med det här livet vi lever, att vi måste mista våra nära och kära. att vi måste lära oss leva utan någon vi älskar. det är svårt. nästintill omöjligt.
"tiden läker alla sår" - fuck heller! vilken myt! ingenting kan läka såren från att mista någon. tiden hjälper oss bara att tackla det.
jag vet inte hur jag själv kommer att kunna tackla det här. att skriva det här kändes ändå som en bra grej. att verkligen få ur mig allting jag har inom mig. sen finns det såklart hemskt mycket inom mig som jag inte får ut i ord. sådant som jag kommer att få tackla efterhand. minnen från den tiden då du var frisk och kry finns det många av och det är med dom minnena jag kommer att komma ihåg dig. det är dom jag ska tänka tillbaka på de dagar då det är som svårast. jag ska komma ihåg vilken otroligt bra farfar jag hade. och jag ska finnas där för farmor nu, som jag vet att du hade villa att jag skulle göra.
Vila i frid farfar!
/ditt barnbarn Maja
Kommentarer
Postat av: Mimmi
Han kommer att vara med dig!
Maja <3
Trackback
