NYTT!!
Jag har ännu en gång skaffat mig en ny blogg, nu hittar ni mig HÄR!
Dag 03 – Mina föräldrar
(hittade ingen bild på datorn på mor och far tillsammans så drog ihop en lite snabbt nu)
Under hela min uppväxt har mina föräldrar funnits där för mig och ställt upp. De har alltid satt oss barn i första rummet och sett till att vi har det bra. Att vi alltid fick göra det vi tyckte var roligt. Mina föräldrar har skämt bort mig ganska mycket. Dock inte på ett sätt som många ser som "bortskämd". De har skämt bort mig genom att alltid skjutsa vart jag än ska, betalat min sport, då det betyder både utrustning och oväsentligt många nätter på hotell och vandrarhem. Sen har jag haft turen att alltid har fått hemlagad mat på bordet varje dag, vilket många tar för givet men det är verkligen inte alla som får det. Jag har inte kunnat fått en bättre uppväxt!
Älskar er båda!
Dag 02 – Min första kärlek
Min första kärlek fick jag uppleva för några år sedan. Helt plötsligt var det en kille som kommenterade en bild på min "bdb". Det var någon bild där man skulle kommentera hur många procent man villa ha på mig, eller något sånt. Hans svar var lite ironiskt 100 %, vilket stod för; jag vill ha dig. Efter det började vi prata och sedan gick allting väldigt snabbt. Vi klickade väldigt fort. Vi hade så roligt tillsammans och jag trivdes som handen i handsken i hans närvaro. Han fick mig att skratta. Vi var ett par i några månader innan det första gången tog slut. Ung och dum. Trodde känslorna var borta. Det gick inte allt för lång tid innan vi hittade tillbaka till varandra. Allting blev som det en gång hade varit. Om det inte var så att vi var kärare ändå. Sen kom även nästa slut, som blev det sista för våran del. Ett dumt slut. Jag ångrar fortfarande sättet jag avslutade det på. Men eftersom jag villa och fortfarande vill han allt väl så kände jag att det var rätt att låta honom veta.
Det var första gången jag upplevde riktig kärlek. Jag bär med mig många fina minnen från den tiden. Även några mindre bra, men det tillhör kärlek. Han är idag en jätte snäll vän som jag önskar allt väl!
Dag 01 – Presentera mig själv
Jag heter Maja Westberg och är 17 år. Bosatt i Enånger, en finfin by utanför Hudiksvall. Jag läser samhällsprogrammet med inriktning Idrott på Bromangymnasiet inne i Hudik. På fritiden spelar jag badminton och är med mina fina vänner.
Om jag skulle beskriva mig själv med tre ord skulle det nog vara; sprallig, liten och fundersam.
(inte alls någe spårat)
Utmaningar
Hittade en lista med utmaningar i mysans blogg och tänkte att jag ska försöka mig på det jag oxå, så kanske det kommer något vettigt ur mig.
Varje dag olika utmaningar:
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
12 november 2010
begravningen var väldigt fin men otroligt jobbig. usch att man ska behöva gå igenom så här svåra stunder. livet är så orättvist ibland. man vill inte se de man älskar bli begravd och man vill inte se sina älskade vara så ledsen, så sårade. men det är en något vi måste göra. nu kan arbetet med att försöka gå vidare börja. försöka hitta de små strimlor med ljus som man kan följa. det är svårt, väldigt svårt, men det är något vi måste göra. både för vårat eget och för våra medmänniskors bästa.
så vila nu i frid älskade farfar. du kommer alltid finnas med oss alla i våra liv. alla gånger vi tänker tillbaka på de fina minnen du gav oss kommer vi le och tänka vilken underbar tur vi hade som fick ha just dig i våran närhet.
tatooos
riktigt sugen på en tatuering. då med ett motiv som verkligen betyder något.
Vi fick låna en ängel
Ena timmen sitter vi och planerar inför din födelsedag, att alla skulle försöka komma hem och fira dig. nästa timme får jag samtalet från mamma som säger att något har hänt dig. tankarna sprang runt i huvudet. jag fruktade det värsta men trodde ändå inte det kunde vara så, du hade ju bara på dagen ringt farmor flera gånger, dock yrat men det var något vi började bli vana vid. att allt har gått väldigt snabbt nu i slutet vet jag och det har tagit hårt på mig! när du inte längre kunde gå som vanligt och den dagen du fick flytta in på edsbacka, var båda svåra dagar för mig. det var inte min farfar, som alltid lekt runt med mig och alltid varit med ut i stugan som inte längre kunde gå som vanligt och inte heller han som behövde flytta in på ett ålderdomshem. det fanns bara inte.
jag såg hur allt tärde på farmor. hur jobbigt hon tyckte det var, att erkänna att hon inte orkade ta hand om sin man själv. det är en sak jag ärvt från henne, den beslutsamhet att aldrig misslyckas. vägra medge att man inte klarar något. vägra ge upp. när hon senast igår tittade mig i ögonen och sa att hon fortfarande bor kvar på samma ställe och att hon så gärna vill att jag ska besöka henne mer. då kom jag på mig själv att jag har satt upp en mur. muren mot att bli sårad. jag vägrar se dom jag älskar tyna bort mer och mer för varje dag. jag bestämde mig just när hon frågat att jag nu skulle skärpa mig. jag ska finnas mer i både hennes och farfars liv. jag gick hem därifrån med ett leende på läpparna och med vetskapen om vilken tur jag har som har båda min farföräldrar, mina bästa vänner, vid liv. det spelar ingen roll om någon av de har svårt att känna igen mig längre och inte hör vad jag säger. jag älskar de båda fortfarande precis lika mycket.
när mamma kom emot mig såg jag på en gång att det var något stort som hade hänt. det syntes på hennes gång att hon hade gråtit. hon kramade om mig och berättade att farfar hade gått bort. min största fråga var hur, hur kunde han gå bort nu. det var ingen som hade förvarnat mig och att det var så nära. det enda jag såg framför mig var hans födelsedag, då alla skulle komma hem och fira honom. mamma sa att det bara hade hänt plötsligt, inget något kunde förutse. jag fick inte fram ett ord. inga tårar. ingenting. allt blev bara så tomt. jag kunde inte förstå vad jag precis hade hört. det gick inte att ta in.
det är först idag jag riktigt har förstått att han är borta, min älskade farfar finns inte längre bland oss. jag skulle kunna göra så mycket för att få honom tillbaka och få säga att jag älskar honom. senast jag pratade med honom var när han ringde två dagar efter min födelsedag och sa grattis, frågade vad jag hade fått och önskade mig allt väl. jag vet gått och väl att hur mycket jag än önskar och grubblar över att jag vill ha honom tillbaka, så kommer jag aldrig att få det. det är förjävligt. det är det värsta med det här livet vi lever, att vi måste mista våra nära och kära. att vi måste lära oss leva utan någon vi älskar. det är svårt. nästintill omöjligt.
"tiden läker alla sår" - fuck heller! vilken myt! ingenting kan läka såren från att mista någon. tiden hjälper oss bara att tackla det.
jag vet inte hur jag själv kommer att kunna tackla det här. att skriva det här kändes ändå som en bra grej. att verkligen få ur mig allting jag har inom mig. sen finns det såklart hemskt mycket inom mig som jag inte får ut i ord. sådant som jag kommer att få tackla efterhand. minnen från den tiden då du var frisk och kry finns det många av och det är med dom minnena jag kommer att komma ihåg dig. det är dom jag ska tänka tillbaka på de dagar då det är som svårast. jag ska komma ihåg vilken otroligt bra farfar jag hade. och jag ska finnas där för farmor nu, som jag vet att du hade villa att jag skulle göra.
Vila i frid farfar!
/ditt barnbarn Maja
